Meet Oscar

Så i höstas hittades vår lille katt blåslagen och blodig i ett dike, svansen var av och han var så liten och mager att han måste varit ute på egen hand ett tag. Hur kan man säga nej till att ta hand om en kattunge som råkat ut för allt det? Trots knaper ekonomi och alldeles för liten lägenhet så fick han komma hem till mig och jag har inte ångrat det en sekund. Eller det var nog en lögn, han har haft sina riktigt jobbiga och trotsiga stunder med kan kan inte se mitt liv utan den lille krabaten. Charmtrollet och busfröet Oscar får följa med näst intill överallt, och trivs bäst om han får vara precis där vi är. Planen var att han skulle bli utekatt men nu mera undrar jag om han kommer trivas som det, han tycks nämligen bara ha intresset av att vara ute när vi är det och inte annars.

So this fall Oscar was found all bloody and blue in a ditch all alone. His tale broken in half and he was skinny and cold. How can you say no to a cat that has been through hell and back? No, when the people that found hin asked if we wanted to take care of him we had to say yes. And I haven't regretted it more than just a few seconds when he has been a little brat and destroyed everything in his path. But I couldn't see my life now without him in it. He is such a charming little fella and comes along everywhere we go. He is happiest to be just where we are. The thought was to let him be outside but now I'm questioning the idea for he only wants to be outside when we are, otherwise, he wants to be inside preferably in someone lap or playing on the bed.