Thoughts

Jag vet inte hur jag ska skriva det här på svenska men jag tänkte lägga upp det här plogginlägget för några dagar sen men jag fick inte fram rätt ord. På sistone har jag behövt säga hejdå till så många av mina vänner här, det har varit en tuff period. Under detta kapitlet i mitt liv har jag träffat så många inspirerande människor, jag vet jag har tjatat om det innan men det känns som jag behöver säga det igen. Jag kan erkänna att jag har haft hemlängtan på sistone, med alla som lämnar och sommaren som kickat igång i Sverige. Alla aktiviteter som jag förra året vad delaktig i läser jag i år om på Facebook. Jag saknar alla hemma så mycket att det är jobbigt varje gång jag lägger på ett samtal med mina vänner men vetskapen att jag en dag kommer lämna det här känns ännu sjukare. Jag vet, jag vet, jag är bara halvvägs igenom min tid här men ändå, bara tanken på att säga hejdå till alla är en fruktansvärd känsla. Min amerikanska familj är den bästa familjen jag någonsin hade kunnat tänka mig. De stor ut med min galenhet och mitt babbel, så gör även mina vänner och grannar. Min värdmamma och jag hade ett moment idag, hon berättade (efter några öl) saker hon uppskattar med mig som jag själv inte tänkt på gjorde allt lite lättare och stressen sköljde av mig. Jag har en tioåring tjej som ser upp till mig, jag ser henne välja kläder som liknar mina, hon tycker som jag och ibland även beter sig som mig. Jag måste tänka på vad jag säger och gör vilket ibland är jobbigt sån babbelmaja som jag är men det är i slutet helt värt det. Det är en sådan fantastisk känsla att kunna vara någons inspirationskälla. Att inspirera och lära folk saker varje dag gör att jag ibland känner mig som en superhjälte vilket gör mitt jobb till något av de bästa jobben.

I was thinking of writing this blog post a few days ago but I couldn't get the words out. Lately I've hade a tuff time here in the states, saying good bye to most of my friends. During this time, this chapter in my life, I've met so many interesting and inspiring people that I will remember forever, I know I have been telling you guys this before but i feel like have have to say it one more time. I got to admit I felt homesickness when people started leaving and summer started. All the fun things are going on right now back in Sweden,  things i used to be a part of last year and now I only read about it on Facebook. I miss all of my friends so much it almost hurt sometimes hanging up on Skype but the thought of leaving here hurts even more. I know, I know, I'm only half way through my stay here but even then, to ever have to say good bye to the most important people in my life right now makes me terrified. My family here is the best family I could ever have asked for. They put up with my crazyness and my talking-to-much-ness, so does my friends and neighbors. My host mom and I had a moment today, sorry I need to tell everyone how happy I am about it, but it made everything fall back in to place,  I felt a whole weight of stress fall from my shoulders. Her telling me all the good stuff they see that I don't think about, like stuff I do or the way I am. I have a girl looking up to me everyday, I see her choose clothes that looks like mine, see her like the same things as me and sometimes act like me. I have to think of what I do and say, it can be tiering because you wanna just blur stuff out but it is a great feeling to be someones inspiration. I have one of the best jobs in the world, I get to inspire and teach people new things every day and it makes me feel kinda like a superhero.